Claes Svensson

Ja, varmt välkomna till Jubileumsbloggen och några inledande ord. Jag kom in i BK Spark som 18-åring, borde varit 1977, från Holmalunds IF. På den tiden var det hockeyn som var nummer ett och BK Spark i division 6 kändes som en lagom nivå att hålla igång med fotbollen under sommarhalvåret. Det valet har jag aldrig haft anledning att ångra. 

Har i princip figurerat i alla roller inom föreningen. Började som spelare, sedan blev det festkommitté, tränare och styrelseuppdrag. Vet att det låter klyschigt, men faktum är att alla delar har givit väldigt mycket tillbaka i form av glädje och skratt. En sammankomst med BK Spark är aldrig tråkig. 

Det som tilltalat mig mest är den kreativitet som föds ur alla möten och grupperingar. Vi bollar högt och lågt och är heller inte rädda för att prova på nya saker. Inte sällan är vi först ut med nya grepp. Ibland funkar det inte – men oftast gör det faktiskt det. Som lysande exempel kan nämnas våra tipspromenader och cabaréer som förmodligen är unika för en fotbollsklubb. Men det finns fler grepp som bidragit till att klubben gjort avtryck och hållit sig flytande rent ekonomiskt. BK Spark var först ut med sponsordekaler på bilar, anordnade konserter och danser och samarbetade med kommunen kring stadens 375-årsjubileum. Vi har gjort tidningar och haft utbyte med en klubb i England. 

Inte klokt egentligen att det gått 50 år. Och jag har alltså varit med i 47. Hur ska man kunna sortera bland alla minnen under dessa år? Det är näst intill omöjligt, men jag ska nämna några stycken, så kanske jag får anledning att återkomma i ämnet längre fram under bloggåret. 
Min debut som spelare var inte speciellt lyckad. Har förträngt vilka vi mötte, men det var på Gerdskenvallen och jag lyckades med konststycket att göra två självmål. En hörna som tog på mig och gick i mål och senare även en rensning rakt upp i eget nättak. Men jag blev kvar.
Under de tidiga åren hade vi också ett antal oförglömliga sommarträningsläger. Vi var i Glumslöv, mellan Landskrona och Helsingborg, i Lökken, Danmark, Båstad, Oslo och i Visby för att ta några exempel. Det var alltid frihet under ansvar – men självklart att alltid vara redo när det kom till träning eller match. Och faktum är att vi gjorde en hel del fantastiska matcher i samband med våra läger. Spelade jämnt med division 3-laget Visby AIK på Gotland, samma sak med Lundby i Båstad och något norskt division 3-lag i Oslo.
Som tränare/ledare minns man även derbymatcherna mot Gerdsken och Alingsås IF i femman. Matcherna drog en bra bit över 500 åskådare och vi utmanade verkligen. Tror vi vann båda matcherna mot AIF ett år. Lagom till matchen på Mjörnvallen hade vi gjort klart ett magasin som vi delade ut till den stora publiken – och spelartruppen bytte om i klubblokalen och kom till matchen i taxibilar. Det var en kul snackis.

Har också varit med och byggt ett antal klubblokaler, som varit hjärtat i föreningen. Lokaler som stuckit ut lite extra. Det vore kul om nuvarande generation spelare fick en möjlighet att uppleva detsamma.
Ett antal uppträdanden på våra cabaréer har det också blivit genom åren. Simon&Garfunkel, Olsen Brothers och Army of Lovers för att nämna några. Det har garanterat funnits bättre framträdanden, men man måste våga bjuda på sig själv ibland. En absolut höjdare genom tiderna var nog Bengt-Anders Sjöblom som Tore Skogman. Vi får se om det kan bli några nya överraskningar i samband med höstens årsfest.

Om man ska lyfta några enskilda personer som under mina år i Spark, så finns det främst två som satt sin prägel på föreningen. Tänker på Pelle Björkman, den sansade politikern som spred klokheter och höll oss på mattan när omgivningen svävade ut för mycket vid tillfällen. Även Finn Sandgren, som var med och bildade föreningen och senare blev klubbens ordningsman som materialförvaltare i många år.
Tyvärr finns ingen av dem med oss längre. Men de ler säkert tillsammans i sin himmel över det faktum att klubben är välmående efter 50 år. 
Jag avrundar med en av alla de historier som Finn Sandgren drog med en övertygelse av sällan skådat slag. Den här gången efter ett äventyr på resande fot i Afrika, lite oklart vilket land. 
”Huvudstaden hade världens största fotbollsarena”, hävdade Finn bestämt.
Det var flera av oss övriga som reagerade och aldrig hört talas om att världens största fotbollsarena skulle ligga i Afrika.
”Jo, den var så stor så att när man slog på elljuset på kvällstid, så slocknade det i hela övriga landet”, fastslog Finn.
End of discussion.